Där gick hon omkring och sopade smulor och stökade. Bakade bröd, svettades och diskade, medan jag förnam.
– Ser du inte att jag förnimmer?
Ser du inte mina delikata känselspröt som fångar upp universums rörelse och fjärilens vingslag och tidens skälvning?
Ser du inte hur storslaget det är när jag omfamnar min egen litenhet i detta oändliga?
Så okänsligt av dig att spola vatten så högt precis när jag förnimmer morgonens första rodnad mot min kind.
2 kommentarer:
Ja,det där känner man igen.
påminner mig om serien I Annelie, när Joel berättar för Annelie att han filmat sig själv när han gråtit och försöker få henne att förstå storheten/lillheten inuti honom när han gråter.
Skicka en kommentar