Väderförhållandena var, om inte optimala, så okej. Tempot var övervägande hastigt, men drogs ibland ner tack vare att man kryddat vår väg rikligt med tjocka svarta sniglar.
Samtalet höll en hög nivå, utan att bli pretentiöst eller alltför teoretiskt. Ingen av oss drog sig för att ställa de riktigt svåra frågorna. Dagsljuset valde smakfullt nog att efterhand avta, till förmån för ett mer classy halvmörker. Stämningen var uppsluppen och skämtsam men inte sexuell.
Promenaden var med sina sex kilometer onödigt lång och ledde, vad vi kunde se, inte direkt någonvart. Start och mål verkade fantasilöst nog utgöras av exakt samma punkt, nämligen där vi började. Varken vi själva eller (den i och för sig vårfräscha) omgivningen hade de kvalitéer som skulle ha krävts för att bära upp detta format.
Promenaden gavs i två akter, som skildes åt av en paus där vi fick tillfälle att stifta bekantskap med vad vi lite slarvigt kan kalla en tordyvel. En av dess artfränder berikade sedermera promenaden med en existentiell dimension när den liggande på rygg, blottande sitt fragila bukparti, minde om livets förgänglighet.
Kort sagt, två bortkastade timmar i det som vi i väst självgott brukar kalla skogen. Skärpning Småland!
2 kommentarer:
Måste ha varit en långsam tordyvel. Annars skön naturlyrik.
underbart. fler recensioner!
Skicka en kommentar