Fallfrukter av ett manligt författarskap

Genom århundraden, genom oceaner av tid och vedermödor, har kvinnans skönhet bevarats, och hennes sinnlighet kittlat våra trötta inre. Hennes former har avbildats, och hennes bröst bildat en mjuk barriär mot vår krigiska natur och obevekliga spritlusta. Hon har burit våra framtidshopp, och skakat våra överkast, med tålmodig kärlek och huldhet vars motstycke icke står att finna på denna jord. Och så snygg sen!

Och ändock?
Ändock detta skrynkliga förtret av hud och fistlar i min kristliga sal av girlander? Denna förruttnelseprocess i mänskoskepnad, utan oskuldens återklang i den kluvna blicken?

Hon gned sitt vämjeliga sköte mot min barm, och med barnets frågvishet förundrades jag över den fadda doft som genast spreds i gemaket. Min ljuva Margeritta, och ändå, verkligen inte, tvärtom!

Plötsligt, genom min trötta förtvivlan; En pust av förståelse inför mänsklig sorg. När jag verkligen tog in, förstod! min belägenhet, min plats på Jorden så som den blivit när hon snurrat varv, på varv, på varv, i oändlighet och vanära.

Hur ungt och hungrigt mitt sinne än må vara, så kommer jag aldrig att möta någon som i detta kan möta mig, i mer än ett par år, max.